Allt började år 1906 med Julstämning, den första jultidningen...
Julstämning – en klassiker bland jultidningar
Sagor finns. Julstämning är en, en saga som blev sann och stämningsfull verklighet för svenskar i 100 år. Den började i Göteborg …
Av Carin Lindh
Det var 1906. Erik Åkerlund var 29 år och försäljare, resande i papper, hos ett företag i Gemla. I början av året hade han och Maja Sjöberg gift sig i Göteborg och flyttat in i en trerumslägenhet vid Stampgatan. Som alla unga drömde han om framgång, visste bara inte riktigt var han skulle börja, men så gick det upp för honom.
– Jag tänker ge svenska folket en jultidning, som skall heta Julstämning. Den skall bli så bra att den kan säljas över hela Sverige och bli välkomnad bland Sverigeättlingar i Amerika. Pengar har jag inga men jag tänker få med min bästa kund J P Åhlén, chef för postorderfirman Åhlén & Holm i Insjön. Han kommer nog med.
Visst gjorde han det, Erik Åkerlund satsade sig själv, J P Åhlén pengarna, de blev kompanjoner. Erik vågade inte sluta sin fasta anställning, idén med att sälja jultidningar måste förverkligas på fritiden. Som tur var fanns telefonen och med den kontakt med olika medhjälpare. Framför allt fanns Maja, som började skjuta på lasset med hjälp av Eriks vän Petrus, Pelle, Lindblom. ”Ytterligt blyg och försynt, men märkvärdigt skrivkunnig” var han just den som Erik behövde för att kunna förverkliga sina idéer. Dessutom lovade Erik Maja att om Julstämning blev den framgång han hoppades på skulle de fira en riktig jul, om inte – ingen jul alls!
Praktiskt taget allt skedde i kök och matsal hemma och i ett gårdsrum som hyrdes till skrivrum åt Pelle. Allt J P Åhléns agenter behövde gick direkt från Bonniers Tryckeriaktiebolag i Göteborg. Resten av upplagan, man började med 60 000 exemplar, togs om hand på Stampgatan. Så dags var arbetsskaran utökad med adressutskrivande flickor och distributionen gick från en f d charkuterilokal, morbror var lagerchef.
Innehållet då – ja, Erik var bestämd. ”En novell av den fine författaren Bo Bergman och julhistorier mättade av barr- och lackdoft. Några dikter, och ett färggrant spel för barn samt en vals av Gävlekompositören Knut Söderström”, en av paret Åkerlunds käraste vänner.
Knut flyttade in i en panelsoffa hos Erik och Maja, detsamma gjorde Pelle, som skrev lockande brev till kända författare. Maja skötte markservicen och mycket mer och över allt härskade Erik, ”inspirerade, grälade, dirigerade, hetsade – ofta från något rum för resande i landsorten”. Upplagan låg klar tidigt på hösten.
Mest framgångsrik med att sälja jultidningar blev Eriks lillasyster Anna, skolflicka i Gävle. Två år senare slutade hon skolan, blev storebrors högra hand och avancerade småningom till chef för Åhlén & Åkerlunds annonsavdelning.
En affischkampanj och agenter över hela landet basunerade ut Eriks budskap ”Ingen jul utan Julstämning” och beställningarna kom, till och med från Amerika.
Första upplagan tog slut. En andra beställdes men tryckeriet klarade bara 36 000 exemplar, många många blev utan.
De 96 000 jultidningarna, resultatet av några få eldsjälars enorma slit och en fantasifull idésprutas d-r anamma, lade grunden till Åhlén & Åkerlunds förlag, i förlängningen bokförlaget Semic. Julstämning, dess stolta flaggskepp, ångar vidare – utan konkurrens.
Dalarna dominerade
Att döma av de första jultidningarnas omslag var Sverige liktydigt med Dalarna. Julgransdans av C T Wallén, 1906, Julotta i Leksands kyrka, 1907 och Julekväll i Dalastugan 1908. Sedan, under många år, visade omslagen den heliga familjen eller madonna med barn, motiv av mästare som Rubens – Konungarnas tillbedjan, den italienske 1400-talsmunken Fra Filippo Lippi – Maria knäböjande framför Jesusbarnet målad för kapellet i Palazzo Medici i Florens. Sandro Botticellis madonna drömmer med huvudet lätt böjt över barnet …
1949 års omslag målades av Ralph Bergholtz, banbrytare för glasets roll i den moderna kyrkoarkitekturen. Hans madonna, en modern ung mor med sitt barn i en BB-korridor. Fem år senare var tavlan tysk, den underbara Maria i Rosengården efter en 1400- talsmålning av Stephan Lochner, den äldste kände tyske målaren av betydelse. Klass skulle det vara!
Tomtar lyste med sin frånvaro i Jenny Nyströms första illustration för Julstämning, 1906, Vid krubban, den heliga familjen och lamm inramade av rosor. Hennes akvarell Adam och Eva, var en helsidesillustration några sidor längre fram.
Enligt Erik Åkerlunds direktiv medverkade Bo Bergman med novellen Rivalerna, Anna Wahlenberg med en skiss och prins Eugen med färgtryck av Det lugna vattnet. John Bauer illustrerade två inslag, Knut Söderström hade skrivit bostonvalsen Sommarnatt, ett tärningsspel fanns också, ”Täfling på skidor runt bygd och by”, och mycket annat. Allt till priset av 1 krona.
Nästa nummer av jultidningens konstbilagor visade Anders Zorns Vallkullan och Emerik Stenbergs Julbak. Prins Eugen, Carl Larsson och Richard Bergh reproducerades. Helena Nyblom, bland andra, stod för sensmoralen. Skämten flödade i en speciell bilaga av Albert Engström och Hasse Z. Alla får sitt – lyrik och pianonoter, sällskapsspel …
Det var i Göteborg allt började och 1908 presenterades följdriktigt pärlorna i stadens konstmuseum, Sveriges största med nordisk konst under 1880–1890-talen. Eugen Jansson, Ernst Josephson, Nils Kreuger, Bruno Liljefors och Anders Zorn. Dessutom fyra konstbilagor efter prins Eugen, Bruno Liljefors, Emerik Stenberg och Anshelm Schultzberg.
Många av de tidiga nationalromantiska omslagen var MasOlles. 1910 var hans hustru Aina Stenberg modell, barnet troligen dottern Karin. Aina, dotter till professor Emerik Stenberg, också han Julstämningskonstnär, kom småningom att skapa den ännu populära flickscouternas adventskalender. Helmer MasOlle, som började med att måla på sönderbrutna Pellerinträlådor blev en bro mellan nationalromantiken och modernismen. 1921 skapade han en modernistisk madonna och barn. Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson, ABC-konstnärerna kallade, bekostade hans resa till Konstakademien i Stockholm. En stipendieresa till England inledde hans internationella bana som porträttmålare.
Bröllopståg och Kyrkfolk, 1950, är ett Zornnummer, en av vår mest uppskattade konstnärer fann alla de som skulle sälja jultidningar – efterfrågan ökade. Axel Romdahl skrev om dalasonen och hans arbete som målare, etsare och skulptör. – Knappast någon har efter Rembrandt i samma grad som Zorn varit gravör i egentligaste bemärkelse, förmått att verkligen måla med etsningens svarta streck och hvita ytor, att fulländat omtolka penselns teknik i nålens och syrans …
Den Gyldene Freden i Gamla stan var en av två krogar som Zorn gillade i Stockholm. Där fick han en dag under ett samkväm i ”Bellmans minne” den nedslående underrättelsen om att Freden skulle rivas.
– Den skulle så fan heller, menade Zorn, köpte huset och skänkte det till Svenska Akademien och därmed åt Stockholm.
Ord med stämning och nostalgi, hjärtevärme, rimmade verser och orimmade av folkkära författare var länge en röd tråd genom Julstämning. Selma Lagerlöf, Anders Österling, Harry Martinson, Eyvind Johnson … Prins Wilhelm roade 1941, med litterära axplock ur sitt Stenhammars gästböcker signerade av hans tids litterära giganter; Karl Asplund, Bo Bergman, Albert Engström, Pär Lagerkvist, Birger Mörner, Sten Selander ...
1954 läste Margit Fjellman i Carl Kempes gästböcker på Ekolsund, om Greta Garbo, som en februaridag för första gången i sitt liv ”stod” på skidor i omgivningarna. På kvällen ”förnöjde hon sällskapet med en gymnastikuppvisning. Hjulade, gick på händer och avslöjade en fenomenal vighet”.
Om Greta Garbos ”ensamma promenad genom livet” skrev Torsten Jungstedt 1974 och relaterade ett samtal med Buster Keaton, som han talat med om Den gudomliga och Keaton berättade:
– Jag kände henne aldrig men min hund gjorde det. Jag hade min egen bungalow på MGM:s område, det hade även Greta Garbo. Varje lunch gick hon en längre promenad runt uppställningarna och min hund som var en stor S:t Bernhard satt alltid utanför mitt lilla hus på verandan. Han fick för vana att följa Garbo och till slut blev det en noga instuderad ritual. Garbo passerade min plats i hög fart och hunden lämnade mig ögonblickligen, vek sedan inte från hennes sida förrän hon passerade för andra gången. Hon sade aldrig ett ord till mig eller ens hälsade. Men min hund kände henne som sagt.
5 miniatyrer av tidigare omslag mot gyllene bakgrund var ett annorlunda omslag bland jultidningarna krigsåret 1941. Eva von Zweigbergk berättade om utställningen ”Mitt bästa konstverk”, som arrangerades av Rädda Barnen i en rad svenska städer. ”Publikens personintresse förenades legitimt med konstintresset och önskan att göra något för nödlidande barn.”
I Stockholm fylldes Konstakademiens lokaler med 331 tavlor och skulpturer utlånade av alla sorts samlare. Många fler ville vara med än som fick plats. Den månadslånga utställningen besöktes av 30 000 personer och Rädda Barnen fick ett tillskott på nära 40 000. Utställningens mest omtyckta tavla blev August Hagborgs Pojke läsande Le Figaro, utlånad av prins Oscar. Zigenerska med sitt barn eller Moderskärlek eller Modersstolthet, en av Zorns mest kända och beundrade, kom god tvåa och JAG Ackes Fausto trea.
1961, under skyddsomslag av ett fotograferat julbord, var omslaget gyllengult med enbart namn och årtal. Senare under 60-talet gjordes ett försök att minska jultidningens format, men det misslyckades. Formatet ökade igen till dagens. 1970 såg Julstämning ut som en julklapp inslagen i guld med röda band och rosetter.
Fem år senare skrev Lars Forssell en kärleksfull berättelse om Evert Taube, Evert själv med Yngve Bergs teckningar, hade hyllat Bellman i 1944 års 1700-talsnummer.
Bellman! Där din sång förklungit
Dröjer rymdens genljud kvar,
den natur som du besjungit
än din diktnings prägel har.
Hör hur Solna klockor ringa
i en sommarmorgons kvalm,
”Bellman, Bellman”, tycks de sjunga.
Dina visors ekon gunga i vår luft,
ur skog ur malm.
Vid din enkla grav i Klara
under Sergels medaljong
hörde jag den underbara
Bellmans Minnes hyllningssång.
Hur vart spår av dig kan gripa!
Allt du rört blev musealt.
Leva fick du, jämt i knipa,
för din dödsmask och din pipa
ger man desto mer betalt.
I lugn och ro kunde Julstämnings läsare 1984 studera Stockholms offentliga utomhuskonst. Molins fontän, mötesplats i Kungsträdgården sedan 1873, gjordes först i gips till Konst- och Industriutställningen 1866. Konstprofessorn med Humor, K G Bejemark, avbildade Hasse Alfredsson på väg upp ur en kloakbrunn vid Berzelii Park och Nils Ferlin vid Klara kyrkogård. Skönheten hos Milles Solsångaren vid Strömparterren nedanför Norrbro eller Den vilande Diana med sin gyllenhornade hind vid Djurgårdsbrunnsviken.
Tidens stora upptäcktsresande beskrev sina äventyr, många vid juletid. En åt julmiddag i urskogen, en annan i polarvintern. 1913 berättade Roald Amundsen med egna bilder:
– Det märkligaste som kan sägas om den julen är att vi då befunno oss 88° sydlig bredd på återvägen efter att ha uppnått polen. Imponerande festligheter kan det knappast bli tal om i ett tält på en slädtur. En slags julgröt lagade vid dock. Den bestod av pemmikan, hafvrekex och mjölkmjöl – ganska enkelt alltså; men frågan är om någon därhemma lät sig julgröten bättre smaka än vi gjorde den julaftonen i tältet på 88° sydlig bredd.
Sven Hedins Ökenjul var också sval. Sedan kamelerna fått sin skötsel och elden blivit tänd under grytan svepte jag in mig i min päls, och slog mig ned hos männen, där värme vankades mot tolv graders köld. De voro muhammedaner och hade ingen aning om att de kristnas största årshögtid inföll just denna afton. I ensamheten är julafton alltid lång och tung. Dess timmar krypa så sakta, och medan man längtar efter natten och sömnen stå alla minnen upp från jularna under förflutna år.
Epilogen till prins Wilhelms leopardjakt i Bengalen inte att förglömma. Trettiotre elefanter sluta upp i en vid cirkel kring det fallna djuret, trettiotre brunhyade ansikten under bländvita turbaner vändas i spänd förbidan mot maharadjan. Från sin upphöjda plats mönstrar denne sin elefantbesättning, ser efter att varje man är på sin post och att ringen slutits ordentligt. Så ger han tecknet. Upp flyga trettiotre snablar och stå som raka jätteormar i vädret samtidigt med att de trumpeta för fulla muggar. Solen glimmar i blankt elfenben, kolosserna stampa i marken med jättefötter. Mahouterna, (elefanterna), skrika och shikaris (infödda jägare), falla in i oväsendet så gott de kunna. Tre gånger upprepas ceremonien, tre gånger darrar luften under larmet. Sådan är den hävdvunna imponerande avslutningen på en lyckad jakt i furstendömet …
Att uppleva platser och människor har varit mångas längtan fram till dagens möjligheter att förverkliga önskedrömmar. Julstämning har visat konstskatterna på Stockholms slott, drottningarnas juvelsmycken och kungarnas bibliotek, Drottningholm, Tessinska palatset (numera landshövdingeresidens), leksakerna på Tidö, Sofieros rhododendronträdgård, Spanska ridskolans lippizaner … Även öppnat dörren till många konstnärshem. Oscar Bergman och Einar Norelius, Gunnar Brusewitz, Harry Martinson, Peter Dahl, Anders Österling, Carl Larsson, Anders Zorn …
1952 handlade det om en annan av årets 100-åringar, Waldemarsudde, där penslarna står kvar på rad i sina glas, precis som hyacintkrukorna framför Zorns porträtt av drottning Sophia. Alltsedan 1914 då tavlan först hängdes i stora salongen har det stått friska blommor under porträttet i prinsens egendesignade krukor.
Per Ekström var den förste konstnär som prins Eugen köpte till sin blivande konstsamling. Det var 1888, året därpå kom en Vinterbild av Karl Nordström. Men det inköp som kom människor att diskutera var Ernst Josephsons Strömkarlen.
I artikeln Juntan, om Hanna Paulis välkända Vännerna, berättade Tora Nordström Bonnier 1945 ett av sin mans minnen av 80-talets konstnärliga och litterära elit kring aftonlampan i föräldrahemmet.
– Vi stod alltid i dörren mellan matsalen och serveringsrummet och kikade när pappa och mamma hade Juntan på middag. Vi förstod ju inte alls vad de sa, men det var som att ha ståplats på teatern …
Några år senare talade bokförläggare Tor Bonnier själv om tavlan med det stilla lampskenet och kretsen kring den högläsande Ellen Key.
– Efter middagen och kaffet tog det seriösa vid. Ellen Key eller min far läste högt något, som var aktuellt. Det var i hög grad inédit; stycken ur något nyinkommet manuskript eller ett korrektur av någon bok, som höll på att sättas. Det mesta och det bästa av 90-talets litteratur fick sin första publik på detta sätt. Då vi barn kom upp i tonåren fick, eller skulle, vi vara med vid högläsningen. Det var inte alltid så roligt och någon gång försökte jag smita. Min far kommenterade efteråt: ’Ja, det är dumt att ge bagarbarn bröd’.
Ännu ett århundrade
Det är ett sekel mellan 1906 års Julstämning och den här, från C T Walléns Julgransdans till Karin Mamma Anderssons dagsaktuella konstverk. Så mycket har fått plats, så lite ryms här men låt oss bläddra lite till.
Bo Bergman medverkade regelbundet, Eyvind Johnson, Anders Österling, August Strindberg, Bertel Gripenberg, Karl-Erik Forslund, Sigfrid Siwertz, Olle Hedberg …
John Bauer illustrerade från början, Olle Hjortzberg, Hilding Nyman, Albert Engström, Knut Stangenberg, Dan Bergman, småningom även Hasse Z och Kar de Mumma, har bjudit på leenden.
Vad hade Julstämning varit utan Albert Engström? Professor och akademiledamot, karikatyrernas mästare och skärgårdsbefolkningens skildrare, jägare och flitig författare – hans samlade skrifter räknade 28 band – förutom Gubbar i 20 delar. Född i Lönneberga, där han växte upp med kompisarna Agust och Kalle och en Emil, inte helt olik Astrids Lindgrens. En man med oräkneliga sidor – vänfasthet och familjekärlek var två. Tillfrågad om när han egentligen arbetade svarade han med en suck:
– Så fort jag får en ledig stund!
I början var reportagen i jultidningarna svartvita, som Vinter i Sverige, 1910, med mycket natur på bilder från hela landet, kronprinsessan Margareta med egen hockeyklubb och kronprinsen hoppande backe. Men Julstämning var först med att införa färgfoto enligt den nya tekniken, bara någon månad efter presentationen i Leipzig – något som naturligtvis ännu mer ökade framgångarna och agenterna kunde sälja jultidningar som aldrig förr. Trycken från 1910-talets reproduktioner och omslagsbilder håller än och dagens fina färgtryck tar oss med till regnskogar och isvidder, Svalbard, svenska världsarv, vårvinter i ytterskärgården.
Bruno Liljefors Vinterhare skuttade in på 1955 års omslag. Under de sista åren började konstnären regelbundet åka från bostaden i Sportpalatset i Stockholm till trakterna norr om Uppsala. Han åkte taxi och bilen fick vänta vid vägkanten medan han målade i sin barndoms jaktmarker. Arrangemanget blev opraktiskt och 77 år gammal flyttade han helt sonika hem till Uppsala och bosatte sig med dottern Blanka och hennes son Jaques Tersmeden vid Svartbäcksgatan, där han föddes. Där bodde och målade han regelbundet två timmar varje dag – till fjorton dagar före sin död.
Berömda kvinnor och män
Tidens kändisar, alla har framträtt genom åren. Nordens näktergal Kristina Nilsson de Casa Miranda med sin egenkomponerade och textsatta visa Ofelias klagan som bilaga till praktupplagan. året var 1914, personreportagen väntade till 1900-talets senare del. Då mötte Ingrid Bergman, Zarah Leander, Sickan Carlsson, Anna-Lisa Ericson, Greta Garbo, Signe Hasso, Sigge Fürst, Karl-Gerhard, Ernst Rolf, Björn och Benny, Agatha Christie, Sir Alec Guinness, Dorothy Sayers m fl.
Julstämning berättade om Hedvig Charlotta Nordenflychts kärlekssorg, Mayerlingdramat, George Sand och Chopin, den underbara relationen mellan poeten Hjalmar Gullberg och Greta Thott ”Henne som jag slutligen dröjde hos” …
Andra världskriget var slut. 1946 var Parisnummer och kända silhuetter av Georg Lagerstedt på skyddsomslaget. Colette skrev om Fångna trädgårdar, Guy de Maupassant om Försök till kärlek, Victor Vinde med Mark Sylwans illustration om Julen i Paris:
”Det är kanske ännu ingen fred i Europa, men Paris har i alla fall frid. Parisjulen har blivit sig lik igen. På julnatten badar platser, torg och avenyer i ljus. Concordeplatsen verkar mer än någonsin som en ocean och det av tusen och åter tusenden ljus blixtrande Champs- Elysées som en bred himmelsgata, som leder upp till Triumfbågen. Och är det en riktigt vårmild julafton, behöver man inte böja sig ned över blomsterståndet för att känna rosorna dofta utanför Madeleinekyrkan …”
Isaac Grünewald stod för konsten med 11 reproduktioner i färg av franska och svenska konstverk samt ett 20-tal Parisfoton i koppargravyr.
Folke Holmér skrev 1956, om magikern och människokännaren Nils Dardel, att: – kanske han understundom också driver gäck med oss. Som när Stellan Mörner kom upp i ateljén vid Rue Lepic i Paris, Dardel satt framför staffliet. Där stod den stora bilden av Svensk midsommar, en berömd tavla i svensk konst. ”Dardel såg bekymrad ut. Jag undrade varför, och Nils svarade med sin speciella röst: – Min mamma var här nyss. Hon sa att hon tyckte om den här tavlan, och nu sitter jag just och undrar vad det kan vara för fel med den!”
Pristävlingar
Spel i alla former har alltid lockat oss, så även läsare av jultidningar. Julstämnings tävlingar var under en period helt fantastiska – med resor ut i Europa, turistresor runt Sverige, semester på Göta kanal, t o m amerikakryssning i pris. Förutom penningpriser. Inte undra på att de inte levde vidare.
Konsten först och främst
Julstämning har varit och är fortfarande en fantastisk utställningslokal för konst oavsett utförandet. Silversmeden Torun Bülow-Hübe, keramikern Hans Hedberg, allkonstnären Sigvard Bernadotte: – Jag ville bli skådespelare men far sa nej! formgivaren Stig Lindberg, glasrikets Ulrika Hydman-Vallien och Bertil Vallien, Kjell Engman …
– Ett dukat bord är en scen. Glasen på bordet spelar upp skådespelen. De är en del av rummets inredning. Varje dukning är en förändring av rummet – det sker något nytt. En måltid är en skapande process. Ett härligt färgfestligt bord. Detta säger glaskonstnären Gunnel Sahlin i en pratstund med Julstämnings Ralph Herrmanns.
Julstämning är en riktig klassiker. Birger Sjungargård i Säter, präst, fotograf, författare, konstnär, är en av samlarna. Numera också hans hustru Ulla-Britt. De första exemplaren köpte han inte själv, nu har han minst ett exemplar av varje årgång. Birger växte inte upp med tidningen, det började med att hans klass skulle samla papper och finansiera en skolresa.
– I stadskassörskan Hallmodins uthus fanns några årgångar Julstämning, som hon gav mig i present, ’för du verkar intresserad av att spara dom’!
Det skulle ta femtio år att få samlingen komplett.
– Den 14 juli 1996, klockan 14.20 hittade jag premiärnumret från 1906 och årgång 1982 på ett antikvariat i Helsingborg. Jag höll på att svimma. Försökte se oberörd ut för att priset inte skulle gå upp och gjorde en snabb affär. Fru Hallmodins ansikte sedan fem decennier kom för mig. Jag tyckte att hon log.
– Att Julstämning överlevt alla andra jultidningar i genren beror på förmågan att hitta en egen linje och en väg till förnyelse – att vara rätt i tiden! Den ger fortfarande samma upplevelse av den livskvalitet som kan rymmas i själva ordet julstämning!
– I mitt hem fanns något så ovanligt som en bokhylla och där idkades högläsning. Böcker var något fint i sig. Ord och bild vidgade världshorisonten. Jag drömde om att en gång ha en hel vägg med böcker. I dag räcker väggarna knappt till för hyllorna. Ingenting skapar samma hemkänsla, trivsel och atmosfär, menar Birger Sjungargård.
Just det ville Erik Åkerlund ge med sina jultidningar. Den skulle ge upplevelser av konst och litteratur, äventyr, humor och spänning av hög klass. Målsättningen är densamma i dag.
Att öppna en Julstämning är som att se in i ett kalejdoskop där människor och natur, former, färger och ord ersätter prismorna. Vi har varit i myskoxens rike och isbjörnens, följt luftens fåglar och djungelns varelser. Upplevelserna har varit många i det näst intill fantastiska uppslagsverk som är resultatet av 100 års utgåvor.
Uno Florén, Torsten Jungstedt, Bertil Lagerström, Ingemar Lind, Barbro Scherrer, Lena-Katarina Svanberg, Margit Vinberg, signaturen Viola är bara några som lockat till läsning, leenden, tårar. Det gjorde också ”hon som skrivit så overkligt många av min barndoms viktigaste böcker”. I Julstämning 1996 berättade Astrid Lindgren för vår förläggare Måns Gahrton att ”kärleken är viktigast av allt för ett barn. Får barn kärlek blir de också trygga.” året därpå konstaterade han i sitt tack till henne vid hennes bortgång:
– Ingen av oss som vuxit upp med dig kommer att glömma förmånen av att ha fått göra det!
Det är just med sin kärlek till hem och familj som Carl Larsson blivit vår specielle målare, inte minst under senare år. Karin var hans allt.
Det berättas att han en dag skulle resa från Falun med ett tidigt morgontåg och därför for in till stan på kvällen för att övernatta i skolhushållet. Väl där fick han för sig att han inte hade sagt adjö ordentligt till Karin så vad gör han? Går till fots över berget de elva kilometerna tillbaka till Sundborn mitt i natten!
Karin och Carl Larsson ”arbetade tillsammans på att göra livet värdefullt, de höjde varandra och kämpade mot samma mål, ett lyckligt familjeliv”. Och fortfarande sammanstrålar deras ättlingar i Sundborn.
Texten är hämtad ur Julstämning 2006, publicerad med anledning av tidningens högtidliga 100-års jubileum.